Gheorghes framgångsresa startade i Transsylvanien

För 63 år sedan föddes Gheorghe Cojocaru i Talmaciu, en liten stad i södra Transsylvanien som är en del av Rumänien. Han var den enda sonen till sina föräldrar som båda arbetade i stadens textilfabrik. Under Gheorghes uppväxt styrdes landet av den kommunistiska diktatur som senare skulle tvinga honom fly mitt i natten och påbörja resan till ett nytt liv i ett helt nytt land.

– Jag har aldrig varit särskilt politiskt intresserad men redan som barn var det märkbart att det fanns en slags diskriminering. Alla vuxna var tvungna att vara medlemmar i partiet men de som hade framträdande roller hade en massa fördelar och det var likadant i skolan, förklarar Gheorghe och fortsätter:

– I Rumänien på den tiden var grundskolan åtta år och gymnasiet var indelat i två steg, den första delen var alla tvungna att gå men den andra krävde ett kunskapsprov för att komma vidare. Där blev korruptionen väldigt tydlig, för många barn kom in på kontakter och inte kunskapsprovet.

Gheorghe klarade kunskapsprovet och gick ut gymnasiet. Därefter väntade veterinärstudier i Bukarest. Under tiden i Bukarest kom han i kontakt med en studentorganisation som var kritisk mot det kommunistiska styret, det räckte för att hamna i onåd hos de styrande.

– Jag blev varnad att jag skulle bli arresterad.

Tillsammans med en vän påbörjade han flykten från landet.

– Vi tog oss över till Jugoslavien efter en veckas strapatser genom både bergspass och genom att simma över floden Donau. 15 minuter kunde vi vada och vi simmade i 30 minuter.

Väl i Jugoslavien hamnade Gheorghe och hans vän i fängelse i tre veckor för illegalt inträde i landet.

– Första och enda gången jag har blivit dömd för ett brott. Jag har kvar domen.

Därefter väntade flera månader på en flyktingförläggning i Belgrad. Vännen han flydde med var tyskättling och blev snabbt omhändertagen av tyska myndigheter.

– Jag sökte politisk asyl i flera olika länder, däribland Sverige. Jag var livrädd för att de skulle skicka tillbaka mig till Rumänien, då skulle de knäppa mig och det var inget alternativ.

Efter drygt 10 månader kom glädjebeskedet:

– En morgon kom en person och ropade upp mitt namn och sa att jag skulle till Sverige och ta med mig mitt bagage direkt, jag sa att det var inga problem för det bagaget jag har är det jag har på mig.

I april 1983 placerades Gheorghe på en flyktingförläggning i Hallstahammar och hans nya liv tog fart med stormsteg.

– Jag träffade min fru första gången samma vecka som jag kom till Hallstahammar. Vi blev ihop och har hållit ihop sedan dess.

Gheorghe började gå SFI och övade på svenskan så mycket och ofta han kunde.

– Tack vare en bra lärare och att jag ville lära mig språket gick det ganska lätt. Jag är en social person och ville komma in i samhället och prata med folk.

– I augusti tog jag bussen från Hallstahammar till Köping, gick av på Hökartorget och gick till Volvo och sökte jobb för egen maskin på knackig svenska.

Han fick jobbet och fick lära sig svarva bakaxlar till Volvo 240.

– Jag hyrde en etta på Furuvägen i Köping och då var jag igång, det gick snabbt. Jag lärde mig nånting nytt varje dag och var som en svamp.

Parallellt med jobbet på Volvo fortsatte Gheorghe förbättra svenskan på SFI i Köping.

– Jag fick verkligen all hjälp jag kunde önska mig, för min arbetsgivare möjliggjorde att jag kunde fortsätta läsa SFI. Och jag hade fantastiskt duktiga SFI-lärare. Den jag minns mest är Monica Ledberg som sen började jobba på P4 Västmanland. Fantastisk lärare och person, jag har en enorm respekt för henne.

Nästa jobb på CV:t var dammsugarförsäljare för Electrolux.

– Jag tyckte att det var fantastiskt roligt att träffa människor och prata, det gjorde jag i ett par år. Det var en otrolig skola, både språkmässigt men även socialt. Jag träffade massor med trevliga och spännande människor. Och ibland fick man dörren stängd framför näsan, men det är så i livet, alla dörrar är inte öppna.

Gheorghe har även drivit en pizzeria och arbetat på sågverket LjungTrä AB i Munktorp.

– Jag hade bestämt mig för att utbilda mig till jurist men då vi hade hunnit få fyra barn och behövde en inkomst för att försörja min familj.

Han kom i kontakt med Marie Ljungkvist på LjungTrä i Munktorp och förklarade sin situation.

– Hon frågade mig om jag kunde något om att arbeta på ett sågverk. Jag svarade ärligt att jag inte kan någonting men att jag ska lära mig allt. Hon litade på mig och jag höll mitt löfte.

Gheorghe läste programmet rättsvetenskap med internationell inriktning på Örebro Universitet och där lades grunden för Novasis.

– Jag hade tagit ett steg in i branschen och kom i kontakt med en familj i Västsverige, deras dotter hade en cp-skada och behövde hjälp. Jag åkte dit och när jag satt där med flickan i knäet och vi fick ögonkontakt var jag klar med allt jag hade gjort tidigare, det var det här jag skulle göra. Sedan startade vi Novasis från scratch.

Novasis grundades 2007 och erbjuder idag personlig assistans från norr till syd.

– Vi är ett stort företag och att jobba med personlig assistans innebär ett stort ansvar. Branschen har tyvärr ett skamfilat rykte på grund av fusk och välfärdsbrottslighet. Vi har haft en annan ingång och inställning från början och därför finns vi kvar och kommer att finnas kvar. Hjälpbehovet kommer alltid att finnas och då måste det finnas folk som är beredda att engagera sig till 100 procent för det här, och då funkar det bra.

– Det här är mer ett kall än ett arbete för mig.

Hur är det att vara chef över ett så stort företag?

– Man måste ha väldigt mycket ödmjukhet och inte ta saker för givet. Jag har lärt mig att man måste se individer, inte grupper. Du måste kunna titta människor i ögonen och prata med dem. Inom företaget ordnar vi olika aktiviteter för de anställda, då vill jag alltid vara med för att kunna umgås med alla.

Flera av hans sex barn arbetar med samma bolag. Tillsammans med sonen Sebastian testar Gheorghe en ny bransch, nämligen byggbranschen. De har startat bolaget Scandinavian Living System som bygger miljövänliga, energisnåla hus med metallstomme.

– De är lite entreprenörer allihopa. Vi har uppfostrat våra barn med respekt för den enskilda individen och stöttar dem i alla deras val. Men jag har sagt till mina barn att om man vill något här i livet måste man göra det själv. Man kan leva hela sitt liv på första basen och trivas med det, och det är absolut inga fel med det. Men vill du göra en home run måste du hänga löst mellan baserna och riskera att bli träffad och gå tillbaka till basen innan.

– Hade jag stått kvar på ena sidan av Donau och inte hoppat i vattnet och riskerat att bli träffad av kulor när de sköt efter mig, då hade jag hade jag aldrig tagit mig över. Ibland måste man ta svåra beslut för att komma vidare i livet. Jag vill gärna hänga löst ibland och utvecklas som människa.

Under intervjun återkommer vi flera gånger till vikten av familj och att den är det viktigaste i hans liv.

– När allt kommer omkring här i livet så har vi människor samma behov i grunden. Oavsett om man är rik eller fattig, vilket land man kommer ifrån eller vilken religion man har. Jag letar efter de enkla sakerna som är viktiga och betyder något. Visst är det roligt med välstånd, men familjen är viktigast, alltid.

Gheorghe är nyligen fyllda 63 men ser pensionen väldigt långt bort på horisonten.

– Jag är inte klar, jag har jättemycket planer. Jag ska utveckla de bolagen som jag driver, jag kommer att stötta barnen så att de kan jobba vidare. Fyra av barnen jobbar med våra bolag så det är ett arbete som kommer att fortsätta. Så länge jag känner mig pigg och frisk så kommer jag att göra det. Så länge jag känner att jag kan tillföra något vill jag vara med.

Några tips till utlandsfödda som drömmer om att starta eget?

– Våga chansa. Men först och främst, det viktigaste är språket. Sedan att lära sig alla regler du behöver kunna för att starta och driva ditt företag. Gör du något du tror på och jobbar stenhårt kommer du att nå framgång. Hårt arbete har aldrig misslyckats.