Krönika: "Jag kan sakna den Håkan som fanns innan Ullevi"

Extra speciellt blir det naturligtvis när hemmasonen Håkan Hellström spelar där. Han som vid unga år själv stod utanför arenan medan Stones eller Bruce huserade på dess scen. Med morgondagens konsert har det blivit fem spelningar sammantaget för min del. Alltid magiskt, man bär med sig konserten som ett smycke flera dagar efteråt. Lyssnar fram vissa sekvenser på youtube och spelar dem om igen.

Emellertid kan jag sakna den Håkan som fanns innan Ullevi. För det finns ett väldigt tydligt före och efter. Jag är naturligtvis glad över att ha fått uppleva det här efter men i en kreativ mening hände något. Det var givetvis svårt att fortsätta berätta om outisders i Göteborgs bakgator när man själv fyllt landets största konsertscen. Ingen av de skivor som kommit efter 2014 har tilltalat mig.

Trots belackarnas högljudda orerande om att han ej kan sjunga och snor strofer och melodier som en korp är hans första fem, sex skivor högklassiga. Spännande och dragandes åt en massa musikaliska håll. Med novelilikknande texter som lyfter fram karaktärer man annars sällan ser i strålkastarljuset. Utspelandes bortom avenyn och andra av Göteborgs mest turistvänliga stråk.

På den tiden var det magiskt att ha en ny platta till hands. Lyssna på den och höra den växa på det där klassiska viset. Gång efter gång tills den slutligen kändes sammansatt, som en film där varje låt bildade en episod ur filmen. Det var också speciellt innan turneerna annonserades. Skulle det bli ett besök till Västerås eller skulle man behöva dra sig till Örebro eller Uppsala?

Det var lite mer exklusivt då. Nu är det så gigantiskt stort runt honom. Bland alla Håkanminnen jag har lyser ett starkare än andra. En konsert här i Västerås. En söndag i december 2013. Han var på väg att gå från stor till gigantisk redan då, på sommaren samma år hade Känn ingen sorg rullat på biograferna och setts av en ansenlig publik. Det var dock långt innan Ullevis mastodontiska nivåer.

På våren hade albumet, Det kommer aldrig vara över för mig, släppts. En vemodig och bitterljuv uppväxtskildring som varit mitt soundtrack hela året. Nu skulle jag äntligen få se honom igen i min hemstad. I Bombardier Arena som jag bestämt tror att den hette då. Förväntningarna var stora men jag hyste en viss oro när jag läste recensioner från kvällen innan. Då hade Håkan spelat på ett kokande Hovet och gavs lysande recensioner. Hur skulle en spelning i en handbollshall i Västerås ens nå gårdagskvällens till fotknölarna?

Jag minns att jag satt på läktaren innan spelstart och förbannade alla snåla västeråsare. Trots att han blivit så pass het och stor var arenan inte riktigt fullsatt. Det kan bara hända i Västerås tänkte jag.

När spelningen väl började kom såväl oron som den smärre ilskan på skam. Håkan med band golvade oss alla. I denna mörka advenstkväll, i vår ganska trötta industristad, sträckte han ut sin hand och vi greppade den unisont. Det fanns inte ett negativt spår från gårdagskvällens tre timmar. Bara energi och värme. När vi lämnade Bombardier vet jag inte om det var en regnblandad flinga eller en tår som landade på min krage. Om det var en tår så var det frampressad av gldäje för det var en fantastisk konsert som jag bar med mig länge och fortfarande bär med mig när jag tänker tillbaka.

Imorgon får jag se honom igen. Det lär naturligtvis bli fantastiskt igen. En Ullevispelning kan inte bli annat. Dock kan jag sakna tiderna. Som när man hade den nya plattan till hands och kände hur den växte från lyssning till lyssning. Eller när ett gig väntade här i Västerås till kvällen. En förfest och så cykeln till Bomben eller vad det nu var han spelade.

Det är tider som aldrig kommer tillbaka men som är sköna att minnas. Och när det ändå är dags att dra igen sommartrunken och placera den i garderoben så kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att göra det på än att se Håkan Hellström i Göteborg. Det är inte som förr men det ger mycket energi och får en att uthärda när hösten kärvar som mest inom en inte alltför avlägsen tid.