Elisabeth Ivars: Varför denna rädsla för sorg?

”Det tog nog fan hårdare på mig än jag trott, det är ju sju år sedan vi skilde oss”. Den medelålders mannens röst bar inte riktigt när han trevande började öppna upp sig för sin nyfunna vän efter ett par öl.

Vännen börjar flacka med blicken och klappar till honom på axeln med orden: ”Vafan, tänk inte på det nu. Det gick ju bra, du träffade väl en ny och nu är vi ju här och har fest”.

Den andre mannens anletsdrag hårdnar igen och skrattar till:

”Ja, höll nästan på att börja tjuta”.

Förtrollningen är bruten. Dörren som gläntades till mannens sorg efter skilsmässa stängdes brutalt och ytterligare en öl öppnades.

Scenen utspelade sig i en realityserie jag såg häromdagen.

Liknande scener pågår konstant i livets krassa vardag utan kameror eller dokumentation. För vi är sedan barnsben lärda att inte vara ledsna, åtminstone att sköta vår sorg på vår egen kammare.

Att inte visa känslor som innefattar tårar, skrik eller maktlöshet. Vi blir fostrade att stänga ute det som gör ont när vi befinner oss bland andra människor.

Gråt inte, det löser sig. Torka tårarna och tänk på något annat. Var stark för barnen skull. Tiden läker alla sår.

Hur många av oss har inte både gett de råden och varit mottagare för liknande? Varför denna rädsla för sorg och dess uttryck?

Att stänga inne känslor, byta fokus och tro att tiden ska lösa allt är en del av vår rädsla för det vi inte kan hantera eller förklara.

För i sanningens namn, ges råden för att mottagaren av någons sorg tror att det är bäst att inte uttrycka sina känslor eller för att denne inte vet vad som ska säga eller göra då den möter en person som är ledsen eller i sorg?

Vilka signaler sänder ”Gråt inte, var stark”? Att visad sorg genom tårar är ett tecken på svaghet? Tiden läker inte alla sår, däremot gör tiden kanterna mindre vassa, såsom stenar som slipas mjuka av vågor.

Tid behövs för läkning men det avgörande är vad vi fyller tiden med. Sorgen är heller inte logisk eller en automatisk process, den fladdrar och kastar en fram och tillbaka.

Att lägga locket på skapar inte sällan en effekt av tryckkokare som topplocket förr eller senare ryker på.

Obearbetad sorg leder dessutom inte sällan till copingstrategier i form missbruk av sex, alkohol eller arbete för att döva och glömma.

Att hantera och bearbeta sorg skapar möjligheter till att kunna gå vidare i livet, inte utan sorg men med möjligheten att se tillbaka på förlusten och även minnas det vackra. Att få gråta och prata kan vara första steget likväl som en omfamning i tystnad.

Under första dagen på min utbildning till sorgbearbetningsterapeut fanns en bild målad på whiteboardtavlan, densamma visades under kursen till Dödsdoula. Bilden visade ett stort hjärta med stora öron och en lite mun. Den sammanfattar och symboliserar rollen man kan visualisera då man möter människor i sorg.

Hör av dig, visa att du finns. Våga erbjuda din närvaro.

En närvaro mina vänner och bekanta visat och visar mig i sorgen efter min älskade vän Marie som förra veckan släppte taget efter fem års kamp mot cancern. Tack för era visade hjärtan och stora öron.