Skejtpunkikonerna No Fun At All har roligare än nånsin: ”Galna spelningar”

Det har bitvis varit på en lite knölig väg som No Fun At All färdats sedan starten i Skinnskatteberg 1991. 

Efter ett framgångsrikt och vilt turnerande 90-tal världen över splittrades gruppen 2001.

Sedan återföreningen tre år senare har det stilbildande skejtpunkbandet hållit ihop.

Frånsett en kris för drygt tio år sedan.

– Ja, vi hade en liten kaosperiod runt 2012–13. I dag har vi två helnyktra medlemmar. Det visar ändå på något sätt hur stark driften är att fortsätta hålla på med det här, säger Ingemar Jansson.

Han anslöt till bandet redan 1993 när originalsångaren Jimmie Olsson lämnade för andra bandåtaganden.

Vid det senaste årsskiftet lämnade den sista originalmedlemmen, gitarristen Mikael Danielsson.

– Vi körde en avskedsturné för honom i Sydamerika i december 2023. Där fick Micke sjunga den sista låten – ”Where’s the truth” – från ”Vision” och jag spelade gitarr.

– Efter att Micke slutade kändes det lite konstigt att köra ”Vision”-låtarna, vi kände oss klara med det.

”Vision”, det är bandets debut-EP från 1993, som gavs ut på skivbolaget Burning Heart.

– Burning släppte den utan att ens ha lyssnat på den. De hade hört en demo av oss tidigare och gillade vad de hörde.

Skivan banade väg för bandets framgångar – och vidare ut i världen.

Vad var storheten? 

– Det blev bara … ingen av oss var väl några stora musiker. Helheten var större än delarna så att säga, vi funkade jäkligt bra ihop.

En föryngring har skett de senaste åren.

– Plötsligt kom det in duktiga musiker som kunde musikteori och sånt. Vad bra, tänkte vi.

Som senaste nyförvärvet, Max Huddén.

– Han är ungtuppen, har ju inte ens fyllt 40, säger Ingemar Jansson, som fyllde 60 under året.

Kvar ute i den vida världen är dock bandet fortfarande – i allra högsta grad.

– Ja, det blir mest utlandsspelningar, kanske fem procent i Sverige. Vi har ju kvar vår huvudbokare som vi alltid haft i Berlin. Sen försöker vi sköta om Skandinavien själva. Det går sådär, haha.

Men just i år har det blivit flera inhemska spelningar.

Anledningen är att Live Nation drog ihop en större turné med tre skejtpunklegendarer, förutom NFAA även Millencollin och Satanic Surfers.

– Det var fantastiskt kul, helt galna spelningar. Det var så jävla mycket pepp bland alla 45–50-åringar så man nästan blev lite rädd ibland, säger Ingemar Jansson med ett garv.

Klassar ni er fortfarande som ett skejtpunkband?

– Ja, det är ju fortfarande det som gäller. Vi har kapitulerat och insett att det är det vi gör. Vi försökte göra nåt annorlunda i slutet på 90-talet … men det kanske bara var överambitiöst, haha.

– Men vi har ju utvecklats otroligt mycket under åren. Vi försöker ha nån sorts idé med texterna.

Och nu väntar Västerås.

– Det ska bli skitkul att lira i residensstaden igen.

När var ni här senast?

– Det måste ha varit på Bankiren runt 2018 kanske, det var Lasse (Holmgren) som bokade oss.

Nu är det en annan arrangör – PAFF – och spelstället är bytt till Beergarden på O’Learys.

Under luciakvällens Punked up friday får No Fun At All sällskap av Falubandet Ett dödens maskineri med tydliga influenser av klassisk svensk kängpunk.

Biljetter här.