Fler fick transplantation i lyckat projekt på Västmanlands sjukhus

Totalt har tio personer i olika yrkesroller: undersköterskor, intensivvårdssjuksköterskor och läkare, från både intensivvårdsavdelningen och operationsavdelningen i Västerås varit med i pilotprojektet. Här har man under ett års tid arbetat med organdonation enligt något som kallas DCD-modellen.

I Sverige transplanteras idag organ från avlidna donatorer enligt en så kallad DBD-process. DBD står för "Donation after brain death", och kallas på svenska donation då döden inträffar efter primär hjärnskada.

DCD står i sin tur för "Donation after circulatory death" vilket till svenska översätts till donation då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd, exempelvis vid ett hjärtstopp. Många länder arbetar redan idag efter båda modellerna, men inte i Sverige. Det finns planer på att införa det även här, och det är som ett led i det man utfört detta pilotprojekt.

– Det som har varit mycket positivt med det här är att varje yrkesgrupp i projektet har fått utveckla sina egna checklistor och tillsammans har vi kommit fram till hur vi ska arbeta. Eftersom vi utgått från samma gemensamma bas så har det här fungerat väldigt, väldigt bra, säger Stefan Ström.

Innan gruppen gick in i så kallat skarpt läge och var med om en donation enligt DCD-modellen genomförde de en gedigen planering tillsammans med transplantation och det nationella DCD-projektet. Det har även genomförts två simulerade DCD-donationer, för att alla ska veta precis vad de ska göra när det väl gäller.

I mars förra året var det dags för den första DCD-donationsprocessen och efterföljande transplantation enligt den nya modellen.

– Hela den processen gick otroligt bra, och det var tack vare att allt var så genomarbetat, och att vi själva hade fått prova på att göra allt innan. Vi har verkligen fått tid att arbeta fram vårt arbetssätt, berättar Marianne Sandkvist, intensivvårdssjuksköterska.

Under året har man på Västmanlands sjukhus utfört tre donationer enligt DCD-modellen. I Västerås 2018 genomfördes åtta donationer från avlidna (fem på det "gamla" sättet).

– Jag tror att det här illustrerar potentialen som finns för det här i svensk sjukvård. Skulle andra sjukhus få samma resultat som vi skulle det betyda en väldig ökning av antal donatorer i Sverige, säger Stefan Ström.

Något som är annorlunda mot för hur man jobbar med den tidigare modellen är att man diskuterar och planerar för donation tillsammans med anhöriga innan patienten faktiskt avlidit, och vårdas i respirator.

De patienter som blir aktuella för denna donationsprocess är patienter där fortsatt livsuppehållande behandling inte är till någon mening för den sjuke utan enbart är en förlängd dödsprocess. Beslutet om donation efter döden fattats efter att beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Det nya arbetssättet ställer stora krav på kommunikationen med de anhöriga.

– I den här processen är det otroligt viktigt att anhöriga förstår att man avbryter vården för att det inte finns något hopp kvar, och det får absolut lite bli några misstankar om att man avbryter vården för donationens skull, säger Stefan Ström.

– I den här nya donationsformen är även anhöriga erbjudna att vara med när vi avbryter den livsuppehållande behandlingen, till exempel respiratorbehandlingen. Jag tror att det är positivt, att det gör det lättare att förstå: "mamma är faktiskt död, nu när organet ska omhändertas".

Nu är pilotprojektet avslutat på samtliga sjukhus, och nu ska arbetet noggrant utvärderas och analyseras. Alla patienter ska följas upp, och styrgruppen för hela projektet ska komma med en slutrapport. Tidigast tidigt 2020 då en definitiv slutrapport är färdigställd kan SKL, Sveriges kommuner och landsting, besluta om att rekommendera det slutgiltiga DCD-protokollet och därefter kan modellen successivt införas nationellt.

Utifrån er som jobbat med det här, tror ni att det kommer vara på det här sättet man kommer att jobba med organdonation i framtiden?

– Ja, helt övertygade, säger alla i kör.

Projektet har också väckt ett stort intresse, både på andra sjukhus i Sverige, men även utanför landets gränser.

– Det är säkert många som kommer att ta efter det här sättet att jobba, och det känns väldigt roligt att fått vara en del av det. Vi får sträcka på oss lite, säger Annika Sandström, intensivvårdssjuksköterska.