"Jag känner mig som en udda fågel i de flesta sammanhang"

”Visst är det du som är Tony Lorenzi?”

Frågan är ställd av en kille i femtonårsåldern, som råkar sitta framför mig på bussen. Mitt emot honom sitter just Tony Lorenzi, konstnär och kulturentreprenör – och i många fall, som i detta, inspiratör.

Eftersom jag är nyfiket lagd, ”råkar” jag höra deras samtal. Killen berättar att han inspireras mycket av Västeråskonstnären i sitt eget skapande, och samtalet slutar med att Tony Lorenzi erbjuder honom att höra av sig om han vill fråga något eller ha hjälp i framtiden.

Några veckor senare träffar jag Tony Lorenzi, och engagemanget för andra människor och andra människors skapande lyser starkt igenom. Kanske extra mycket just nu när en ny utmaning står framför honom den kommande hösten, men vi ska komma till det.

För hittills har ingen arbetsdag varit den andra lik för honom. Flera konstprojekt i det offentliga rummet, flertalet kulturprojekt och utställningar är bara några av de saker som västeråsarna förknippat honom med de senaste åren.

– Ibland känns det som att man är en schweizisk armékniv. Att man ibland jobbar på en reklambyrå, ibland är man dekormålare och ibland är man föreläsare. Men det finns en röd tråd genom allt som kanske har med kultur och ungdomar eller unga vuxna att göra.

Engagemanget för de unga vuxna som vill något med sin egen konst är starkt. Han tror att det grundar sig i att han själv fått mycket hjälp under sin uppväxt från de vuxna som fanns i hans omedelbara närhet.

Men att han också förstår att det finns ett motstånd mot konst och kultur från en annan vuxenvärld, en vuxenvärld bestående av måsten.

– Som inte förstår vad man vill. När jag själv var ung kanske jag heller inte kunde kommunicera det jag ville. Men idag skulle jag vilja vara länken mellan andra som var så som jag var – och den kanske lite stela vuxenvärlden.

Till hösten startar en ny utbildning på Västerås folkhögskola: ”To do” heter den och Tony Lorenzi är kursledare.

– Den syftar till att hjälpa folk med deras kreativa idéer. Det handlar inte om att lära folk att måla akvarell, utan om att folk kommer med en idé – ”det här skulle vara coolt att göra och det rör kultur och konst på något sätt, hur ska jag göra?”. Om man får generalisera så bygger mycket inom konstvärlden idag på att någon har en idé och sen söker man medel för att genomföra den, men allt jag har gjort har jag mer eller mindre bekostat själv. Jag vill visa att man kan genomföra sina projekt på andra sätt än det som är gängse. Man måste inte göra så som man tror att man måste göra.

Tony Lorenzi gick själv en liknande utbildning när han var yngre, något som landade i projektet ”Här får man”, ett graffitiprojekt som syftade till att skapa lagliga forum för graffitimålare i Västerås.

– Jag känner själv att jag fick mycket hjälp, framför allt av en person som heter Annika Lind som drev en liknande utbildning via Västerås folkhögskola. Hon gjorde att jag kom framåt med mina projekt och mina idéer. Så nu vill jag göra samma sak för andra, för att få folk att blomma ut och våga göra sina grejer. Får man inte utlopp för sina idéer det så blir det som en jäkligt jobbig börda att bära på.

Tony Lorenzi är uppvuxen på Malmaberg i Västerås, med mamma, pappa och lillasyster. Han gick på Rudbeckianska gymnasiet och gjorde lumpen i Boden. Studerade efter det till gymnasielärare i svenska och engelska och tog en magisterexamen i litteraturvetenskap. Han jobbade enbart som lärare ett tag, innan konsten gavs större utrymme.

– Konstgrejen har alltid funnits med på olika sätt. Mest som ett intresse, men som nu är mer än ett intresse.

Hur kom du in på det?

– Mina föräldrar tog med mig och min syster till olika museum när vi var ute och reste. Jag tyckte inte att det var jättekul, men det är mycket av det jag gör idag som jag inte tyckte var kul då. Som att gå i skogen, eller gå på museum och titta på konst. Nu tycker jag jättemycket om att gå i skogen och att titta på konst. Så någonting satte sig.

Han berättar också att han ofta var hemma hos sin farmor och farfar under uppväxten, där det ofta pysslades och ritades.

– Jag tyckte att det var kul att vara kreativ från tidig ålder, och tyckte om att sitta för mig själv och rita och lyssna på musik. Men sen kom jag till en ålder då det inte var coolt längre att färglägga saker och klippa och klistra. Men då hittade jag graffitin, som kändes som ett alternativ för mig. Då kunde det kännas töntigt att hålla på med kreativa saker, men det var ett ”grabbigt” sätt att ändå vara kreativ.

De resor som familjen gjorde öppnade upp dörrar till graffitin. Via en bok i Danmark och graffititidningar i Londons olika affärer.

– Jag tittade på bilderna i dem och studerade hur de såg ut. Försökte rita av och härma. Det var så jag lärde mig.

Som född och uppvuxen i Västerås tycker han att staden är bra att vara verksam konstnär i, även om staden ”släpar efter” som han uttrycker det, på en del områden inom konst och kultur.

– Det finns jättemycket idrotts-arenor här till exempel. Vi är bra på teknik och industri. Men om man inte vill spela fotboll eller bli ingenjör så måste det finnas alternativ. För det finns så många som inte har möjlighet att lämna staden eller ännu mindre lämna landet för att få nya intryck. Då ska man ändå kunna få de intrycken här, kan jag tycka.

Han tycker för egen del att det känns som staden har en öppen spelplan.

– Staden är lagom stor och ganska otrampad när det kommer till saker jag gillar att göra. Det innebär att det inte blir en jättestor konkurrens, som det hade varit om jag hade bott i New York, vilket jag egentligen skulle vilja ibland. Och eftersom det inte finns så pass lite av det jag tycker är intressant här, så känns det än viktigare att någon kan tillföra det här. Då menar jag inte att det bara är jag som gör det, men därav vikten med ”To do” också.

Men längtar du bort ibland, till New York till exempel?

– Absolut. Det är en verklighetsflykt på ett sätt att hålla på med det jag gör. Så kanske alla tänker, men jag tänker ofta att jag inte hör hemma. Att jag känner mig som en udda fågel i de flesta sammanhang. Men i större städer känner jag mindre så, och att det är fler som är som jag.

Med konstprojekt som en svävande basketkorg, en enhörning på ett industritak på Bäckby och ögon som kikar ut från Västerås konstskola har västeråsarna vant sig med att ha Tony Lorenzis konst runt hörnet.

Så vad ska hända nu, vad blir nästa grej?

– Jag känner lite som med den här kursen som ska starta att det är lite som att jag går i pension som konstnär, säger han med ett skratt.

Han fortsätter.

– Nej, men mer att jag lite grann tar ett steg åt sidan och fokuserar på andra i större utsträckning.

– Jag har fortfarande stora grejer jag vill göra men jag är jävligt tillfreds med vad jag haft möjlighet att göra hittills. När jag ser tillbaka kan jag se att saker som jag drömde om att göra som 15–16-åring har jag gjort nu. Jag känner mig väldigt… nöjd. Och jag känner att det vore egoistiskt att inte dela med sig av det jag kan till andra.

”Tänker kreativt när jag parkerar”

Vad är du mest rädd för? – Lång tystnad… Ah jag passar på den.

Vad är det dyraste du har köpt? – Jag väljer att inte svara på den heller (skratt).

Vilken var den första skiva du ägde? – Oj… jag har egentligen ingen aning, men jag tror att det var Appetite for Destruction med Guns N'Roses.

Vem är du i The Beatles? – Är inte de typ döda allihopa? Den är svår att svara på… jag känner inte igen mig i någon av dem. Jag passar på den också.

Säg en hemsida du ofta är inne på? – Min mail. Det låter jättetråkigt, men jag kollar aldrig saker på internet. Jag läser inte nyheter eller så. Jag var inne mycket på Facebook förut innan jag tog bort den, så innan var det Facebook. Men nu är det jätteskönt att jag tagit bort den, för nu är jag knappt inne på någon hemsida.

Finns det någon vardagssyssla du brukar fuska med? – Jag vet inte om det är en vardagssyssla, men jag är sjukt slarvig med parkering. Jag vill helst inte ha någon parkerings-app eller lägga i några mynt i någon automat. Så jag tänker lite kreativt när jag parkerar, vilket ofta resulterar i att jag får böter. Är det en vardagssyssla, kreativ parkering?