Krönika: Hus på månen och storm i ett vattenglas

Jag hade lust att göra samma sak när countryartisten Hannes Aitman i slutet av 2024 vann pris på Kulturgalan i Västerås före Mikael Genberg. Speciellt när vinnaren fick frågan om vad i Västerås kulturliv som inspirerat honom mest och Aitman svarade att han mest gillade hockey (haha).

Så jag tar härmed en kula för laget eftersom det anses förmätet att tala i egen sak: Man skulle kunna beakta allt Genberg gjort för Västerås offentliga konst, hur staden åkt snålskjuts på hans verk i marknadsföringssammanhang och hur hans offentliga projekt inspirerat många (bland annat mig) att skapa konst som inte är av det traditionella slaget. Men glöm det för en stund. Vem som vann priset och själva galan betyder nämligen ingenting, det som betyder desto mer är de potentiellt tveksamma tankegångarna bakom juryns beslut men framförallt vad som fött dessa tankar.

Jag gillar trots allt Aitmans omedvetet nonchalanta svar, punkigt. Och han är säkert jätteduktig på att spela gitarr och sjunga. Men Genberg har under 25 + års tid arbetat med idén om att placera ett hus på månen. Så hur kan då ett förhållandevis superkort musicerande premieras före ett livsprojekt med världsomfattande medial uppmärksamhet? Min magkänsla säger att det beror på missunnsamhet, avundsjuka och jantelag (medveten eller undermedveten) i stil med tankegångar som: ”Genberg ska inte tro att han är något, han är med i lokal media hela tiden, priset måste gå till någon annan”.

Men återigen, galan och vinsten är inte viktiga, det som är intressant är varför ”rätt låt” sällan vinner. Jantelagen är i Västerås starkare än i Sandemoses fiktiva verk. Det är helt objektivt uppenbart att Genberg borde vunnit (jo, jag vet att bedömning av konst är subjektivt, men ändå). Det är också helt uppenbart att Genberg sedan länge borde haft en separatutställning på Västerås Konstmuseum. Likaså borde en postum sådan äga rum för Marion Belin vars konstnärliga gärning är mer mångfacetterad än de verk hon är känd för. Det är dessutom HELT uppenbart att konstmuseet borde äga minst ett av mina verk. Men så är inte fallet. Typexempel på tjänstefel (ba skoja). Fast ändå inte.

Hade jag varit konspiratoriskt lagd (vilket ni nu har svart på vitt att jag är) hade jag trott att man från museets sida motarbetar vissa konstnärer utifrån subjektiva åsikter om konstnären eller konsten. Det är trots allt en liten skara personer som fattar beslut om vad som visas eller inte. Är vissa konstnärer för kommersiella för ett museum? För framgångsrika? För nonchalanta? För lokala? Eller var är det skon klämmer?

Det är lätt att avfärda denna text som ett ogrundat utspel utan stringens (eftersom det är sant) men jag tror och hoppas att detta i lönndom kommer träffa vissa hårt i solarplexus. Den som tappar luften skulle aldrig erkänna detta såklart och jag fattar mycket väl att jag framstår som dryg och bitter (båda stämmer, jag föddes sån). Men nån jävel måste ta micken från Taylor Swift.

Politiken ska definitivt hålla en armlängds avstånd till konsten men med facit i hand kanske det räcker med en underarm? Utan att känna till museets exakta uppdrag ser jag hellre att man lyfter konst med lokal förankring före något annat när så krävs. Man bör inte gå över Svartån efter vatten. En utställning av Genberg eller Belin skulle attrahera betydligt fler Västeråsare än utställning X och därmed demokratisera konsten ytterligare.

Hursomhelst, fel låt vann, HEJA Genberg och alla andra som förtjänar att vinna, lyftas fram och prisas. Fuck ett samhälle som frodas i avundsjuka, missunnsamhet, andras olycka, jantelag och småsinthet. Ge folk den uppskattning de förtjänar, gärna i livet också, det är nämligen svårt att dofta blommorna när de ligger ovanpå kistan.

Eller har jag fel?