Återträff. Efter fikat på Café Åskebro åkte de alla till Stockkumla där de blev inbjudna till det stora huset, Stockkumla gård, där många minnen väcktes till liv.

Lekkamraterna träffades igen efter 50 år: ”Hände något konstigt”

Efter över 50 år träffades Ann Norgren och hennes lekkamrater från 60-talet på Café Åskebro Gård för att återknyta kontakten och prata om gamla tider. De åkte också ut till Stockkumla gård utanför Västerås för att gå runt bland husen där de alla växte upp.

Publicerad Senast uppdaterad

Ann Norgren berättar att tiden på Stockkumla gård har präglat hela hennes liv.

– Vi var runt tjugo ”ungar” som bodde runt Stockkumla gård som lekte med varandra och senare hamnade på Dingtunaskolan tillsammans. Det var en alldeles fantastisk tid!

Idén till en återträff växte från att vara en tänkt träff mellan Ann, hennes mamma och mammas väninna med barn, till att bli en stor träff med de flesta av hennes lekkamrater från Stockkumla.

– Det började med att jag skaffade Facebook och där fick jag upp förslag på vänner. En man dök upp, jag kände igen hans namn och skrev till honom och frågade om han växt upp på Stockkumla. Det hade han och därifrån så spreds det som en löpeld. Av alla tillfrågade var det bara en som avstod och det tog bara cirka två månader från starten till att vi alla sågs.

Stockkumla gård – då och nu. Här på området runt gården lekte gänget för 50 år sedan.

Återträffen var otroligt lyckad, ända från början när deltagarna välkomnades med ett glas bubbel och vidare under hela träffen.

– När alla kom in så hände något konstigt, istället för att niga och bocka och ta i hand så var det kramar. Det var leenden och högt i tak redan från starten, berättar Ann.

Väl ute på Stockkumla blev de inbjudna till det stora huset, Stockkumla gård och Ann säger att även om de inte tillbringade mycket tid i det stora huset när de var barn så väcktes många minnen till liv.

– På den tiden så var man inte så mycket inne hos varandra, man var mest ute och gjorde sina bus och hyss, skrattar hon.

Gänget har fortsatt att hålla kontakten på Facebook där minnen och bilder flödar i kommentarsfältet.

– Det är så roligt att läsa vad alla skriver. Och vi kommer absolut att träffas igen, avslutar Ann.

Powered by Labrador CMS