Nu går ”pappa” friidrott i pension: ”Men jag lämnar aldrig den här klubben helt”

Det är onsdagsförmiddag och friidrottshallen i centrala Västerås är full med folk. Här hoppar skolbarn höjd, springer 400 meter och kastar kula. Vi möts upp och går en runda.

– Det var en kille som kom fram till mig här om dagen här i hallen. Han gav mig en kram och sa ”Per, kommer vi aldrig mer ses?”. ”Jo, jag kommer vara här och jag kommer att vara funktionär på tävlingar”, svarade jag. ”Å vad bra”, sa han. Det känns ju jäkligt bra – att en 14-årig kille säger så, berättar Per Tunander, avgående klubbchef för Västerås fridrottsklubb.

Det är den sista januari som Per Tunander går i pension. Mannen som blivit synonym med Västerås friidrottsliv de senaste 20 åren.

– Det känns bra, det gör det. Visst, lite tomt kanske det känns också.

Han berättar att det finns en känsla av lättnad också. Han har arrangerat otaliga arrangemang: Gurkspelen, Vårruset, Mälarenergi stadslopp, flera SM-tävlingar för att bara nämna några. Det har satt sina spår, framför allt på sömnkontot.

– Natten före ett arrangemang, då ligger jag och tänker på allt. ”Har jag glömt någonting?”, ”Har jag funktionärer till allt?”, ”De där måste jag ringa imorgon”. Så där har jag hållit på. Jag vill att allt ska bli så bra som möjligt, och jag vill gärna ha koll på allt. Så sömnen har väl inte alltid varit så jättebra.

Klubben släpper Per Tunander aldrig helt, och han kommer att vara funktionär på flera tävlingar i framtiden, är planen.

– Vara flaggvakt i loppen, ta hand om höjdhoppet på SM och sådär.

Han berättar att han också ska bilda en pensionärsgrupp, som ska stötta klubben inför diverse arrangemang.

– Jag ska försöka få till en stor sådan grupp, så vi kan umgås både privat men också hjälpa klubben.

Per Tunander är uppvuxen på Gideonsberg i Västerås. Han började själv att friidrotta som tolvåring och har bland annat varit DM-mästare i höjdhopp och kula. Men värk i knän satte käppar i hjulet för den egna tävlingskarriären redan i 15-årsåldern.

– Men då började jag träna friidrott med mina grannars barn på Gideonsberg, så redan då klev jag in i rollen som ledare. Sedan blev det mer och mer med Västerås friidrottsklubb, bland annat var jag med och jobbade för att få fler tjejer till klubben, berättar han.

I 20-årsåldern väntade studier på idrottsfolkhögskola, och efter studierna fick han halvtidsjobb på klubben i Västerås, och på en klubb i Sundbyberg.

Efter vidare studier i Stockholm blev Per Tunander knuten till Svenska friidrottsförbundet som ungdomsansvarig.

– VM i Göteborg 1995 jobbade jag med. Men i samband med det gick förbundet back med ungefär 33 miljoner, och jag fick sluta.

– Det var ett enormt lyckat VM, men det var många omkostnader. Bland annat fick vi i förbundet bygga en ny läktare på Ullevi. Det var väldigt varmt den sommaren och vi fick sätta in aircondition där alla bodde. Det blev en massa extrakostnader. Och för att inte gå i konkurs – sa de upp folk.

Efter det kom Per Tunander tillbaka till Västerås, och här har han varit sedan dess.

– Jag har haft en väldig tur genom livet. Friidrottsvärlden har en liten marknad av jobb men det har alltid funkat för mig.

– Sen kanske det har blivit för mycket jobb för mig istället, i alla fall ett tag. Jag jobbade på kontoret här fram till fem på dagarna, sedan var jag tränare tre, fyra dagar i veckan. Det blev lite för mycket till sist, även om det var väldigt roligt. Men om jag ska säga något jag varit lite sämre på genom åren så skulle det vara att delegera. Det hoppas jag att min efterträdare blir bättre på.

Han berättar att han älskar Västerås som stad, och att han helst av allt tillbringar sin tid hemma på gården på Enhagen.

– Det är verkligen mitt paradis på jorden. Jag älskar att vara i trädgården och i mitt växthus. Både jag och min fru är väldigt hemmakära.

Marken där Per Tunanders hus idag står, ägdes från början av hans mamma. Torpet som stod därpå fungerade som sommarstuga. Senare kom han att ärva marken och torpet tillsammans med sina två bröder Lars och Håkan. Per och hans två bröder har en stark relation, och har så haft hela livet.

– Min mamma var ensamstående när jag växte upp, och mina bröder är fem och tio år äldre än mig. Det här är kanske lustigt, men vi hörs kanske varannan dag. Vi ringer och sms:ar. Så åker vi till Nordnorge och fiskar varje år.

Är det så att dina äldre bröder tar hand om dig lite grann?

– Inte nu längre, nu tar jag hand om dem, säger Per Tunander och skrattar.

– Men förr var det ju så att de fick ta lite av papparollen för mig, då vi växte upp. Och det var de som fick in mig på friidrotten. Min mamma var alltid väldigt stolt och glad över att vi hade en sådan bra relation när vi växte upp, och det har vi fortfarande. De brukar till och med komma hit och hjälpa till på klubben ibland, även fast de inte bor i Västerås.

Det kommer hända mycket inom friidrotten i Västerås de närmsta åren. Klubben jobbar med en intensiv elitsatsning, kommunfullmäktige i Västerås har beslutat att budgetera för en ny utomhusarena för friidrott till 2021, och redan i mars står klubben som värd för inomhus-USM i Westinghouse Arena.

– Jag känner bara wow inför allt som kommer att hända. Till exempel så kommer den nya arenan innebära ett enormt lyft för oss.

Att få nya medlemmar till klubben verkar inte vara något problem. Klubben har kö till sin barn- och ungdomsverksamhet och är en av de klubbar som utbildar flest ledare i hela Sverige. Utmaningen ligger någon annanstans.

– Problemet för oss idag är att vi inte har kunnat behålla ungdomarna när de kommer upp i 16-17-årsåldern. Det är inte ett problem som bara finns här i Västerås, men det är jätteviktigt att behålla de unga, säger Per Tunander.

Han säger att han känner sig trygg med att lämna över stafettpinnen till de nya: bland annat ur-VFK-aren Henrik Astfors, som kommer att ta över Pers arbete efter den sista januari.

– Jag känner mig så nöjd med de som kommer efter mig, det kommer att bli så bra. Det behövs nytt blod i den här föreningen också.

Lite personliga frågor

Vad är det dyraste du har köpt? Det är mitt hus.

Vad är det första du gör när du vaknar? Jag klappar min katt. Hon brukar alltid komma till mig när jag vaknar, så det är det första jag gör.

Har du varit otrogen någon gång? Bestämt nej.

Vilken var den första skiva du ägde? Det kommer jag inte ihåg… Jo! Gamle Svarten var den första skivan jag fick.

Vem är du i Beatles? När jag var ung ville jag vara Paul. Jag kan inte sjunga, men jag tyckte att Paul var gullig och lite lik mig. Så var det väl kanske inte, haha.

Vad är du mest rädd för? Att någon i min närhet ska gå bort. Annars är jag inte rädd för så mycket, men det skulle vara det jobbigaste jag kan tänka mig.

Vad är du riktigt dålig på? I jobbet är det att delegera. Hemma kanske det är att sköta bilen.

Är du rädd för döden? Nej det är jag inte, jag är mer rädd för att någon i närheten ska gå före mig. Om jag skulle dö skulle jag vilja ha Arja Saijonmaas låt ”Jag vill tacka livet” på min begravning, för jag har haft ett väldigt bra liv.

Var åker du helst på semester? Får jag säga två platser? Det är att åka och fiska med mina bröder i Mehamn i Norge. Eller åka till Medelhavet med min fru.

Vad är det mest olagliga du har gjort? Jag har kört för fort, jag blev av med körkortet en gång.

Vilken var den senaste sidan du besökte på internet? Det var vår egen hemsida, jag skulle kolla resultat som vi haft på vår tävling.

Vem är den senaste du har ringt? Min bror.

Vad röstade du på i senaste valet? Socialdemokraterna. Men jag ska nog fundera till nästa gång. Jag är dålig på politik och gör mest som mamma gjorde. Nu har vi sagt det hemma att nästa gång det är val ska vi verkligen läsa på.

Hu mycket pengar har du på banken? Jag har så det räcker tror jag. Vi har ett hus och så har vi sparat min fru och jag. Men vi kanske får vara sparsammare nu, men det är helt okej.